Reseblogg – Faraonernas Egypten

Carolin Johansson, egyptolog, reseledare och specialciceron bloggar direkt från resan Faraonernas Egypten Highlights 2019.

♥ februari–mars 2019.

 

Program

Dag 0 ⋅ 22 februari 2019

  • Flyg från Stockholm Arlanda och Göteborg.
  • Ankomst till Kairo på natten.

Dag 1 ⋅ 23 februari 2019

  • Extrainsatt vilodag för acklimatisering
  • Utflykt till Memfis, Sakkara och Dahshur [Tillval] 
  • Gemensam välkomstmiddag

Faraonernas Egypten: dag 1

Trötta av den korta natten efter den långa flygresan men med stora förväntningar på storslagna monument och historiska vingslag började vi dagen med att besöka ruinerna av den urgamla huvudstaden Memfis.

Statyer och reliefer vittnade om två viktiga figurer: skaparguden Ptah och farao Ramses II. Efter att ha vandrat runt den sensuellt skulpterade överkroppen på den liggande kolossalstatyn lämnade vi Memfis och dess förtjusande smakprov på vad fornegyptisk skulpturkonst har att erbjuda.

20 minuter senare var vår minibuss framme vid ökenranden i Sakkara där fick gå in i ämbetsmannen Kagemnis grav, hasa oss ner i Tetis gravkammare för att studera stjärnhimmel och pyramidtexter samt promenera runt ruinerna kring Djosers och Unas pyramider.

Dagen avslutades med den kanske mäktigaste upplevelsen, vi fick gå ner i den Röda pyramiden i Dahshur! Efter att halvt klättrande tagit oss nedför en 60 lång tunnel, mindre än en meter i höjd, nådde vi in i pyramidens innersta. Där väntade oss de tre imponerande kamrarna. Tack vare den geniala konstruktionen med krag-tak, var det över tolv meter i takhöjd därinne!

Fascinationen över sällsam arkitektur blandades med en mindre angenäm lukt av ammoniak (fladdermöss?) och det var med lättnad och rejält skakiga ben vi åter nådde dagsljuset och frisk luft i slutet av tunneln.

 

Dag 2 ⋅ 24 februari 2019

  • Pyramiderna i Giza
  • Egyptiska museet
  • Välkomstmiddag

Faraonernas Egypten: dag 2

“Märkvärdigare än så här blir det inte… nog inte på hela planeten, faktiskt!” 
De var de ord jag valde att starta dagens program med. Giza-pyramiderna talar för sig själva. Det var inte för intet som Khufus sällsamma konstruktion räknades till ett av den antika världens sju underverk (för övrigt det enda som bevarats till våra dagar).

Många frågor och nästan inga svar. Hur byggde man? Varför? Vilka? och hur stor var egentligen befolkningen under Gamla rikets glansdagar? Räckte arbetarna till? Hur var det nu med sfinxens näsa? Och båten! Är den inte otrolig, och vacker? Men, bättre än Vasamuseet? Nja.. eller?

Med förvåning noterade jag plötsligt att klockan var nästan tolv. Hade vi verkligen vandrat runt där i tre och en halv timma? Oj. Det kändes som man knappt hade skrapat på ytan av vad denna spännande plats kan erbjuda.

Nu var det väl ändå dags för lunch? Vi blev glatt överraskade att vårt lunchställe för dagen var inget annat “Nilecity” och vi skrattade gott åt minnen från en av 90-talets populära tv-serier. För övrigt en trevlig restaurang med supergod mat.

Hoppsan, vi ska hinna med museet också! Ett hundra tusen föremål och mindre än två timmar på oss. Vi hälsade på Tutankhamun, Narmer, Yuya och Thuya. Några av oss gick in till kungamumierna. Det blev ett mycket strikt urval men vi hann skymta det viktigaste, om än i rejäl trängsel på sina håll. Nog hade man velat berätta mer, om så många fler av alla de fantastiska mästerverken som museet är fullkomligt proppfullt av. Men, det började bli sent och det var skönt att komma ut från sorlet och trängseln efter vi passerat utgången kantad av bord med souvenirer och böcker.

Innan vi lämnade museets trädgård för att kliva på bussen som väntade oss på gatan kikade vi upp på inskriptionerna på museets fasad… Fanns där månne något våra svenska ögon fastnade vid? Jodå, efter bara några sekunder hade två av oss hunnit identifiera vårt eget lands stolthet på ämnet hieroglyfuttolkning: “Akerblad”!!!

Dagen avslutades med en rejäl middag på den populära restaurangen “Andrea”.

(Förresten, det nya museet [GEM] ligger alldeles utanför entrén till vårt hotell. Här byggs det så det knakar.)

 

 

Dag 3 ⋅ 25 februari 2019

  • Morgonflyg till Luxor
  • Karnaktemplen
  • Luxortemplet

Faraonernas Egypten: dag 3

Världen skapades en gång ur ett oändligt ingenting. Ett ingenting, där ändå potentialen till någonting var närvarande. En potential till ett universum som ännu ej är förverkligat. Vi kan kalla det Big Bang, de gamla egyptierna hade flera sätt att beskriva differentieringen av universum. En process där den gudomliga ordningen, Maat, skapas ut det oändliga kaosvattnet.

Källorna berättar för oss om guden Atum (som fortplantade sig på egen hand), om den memfitiska Ptah (som skapade världen genom sina gudomliga ord) och vi har lärt oss om den gumsehövdade Khnum (som drejade fram världen på sin drejskiva). Även Amon, som kom att bli hela Egyptens statsgud under det Nya riket, har sin egen skapelseberättelse.

Den kritiska tidspunkten som var alltings början är också ett tillstånd som vi lever med parallellt, hela tiden. Skapelsen måste ständigt upprätthållas, och upprepas, för att världen inte åter ska kollapsa och falla sönder i sina beståndsdelar. Skeenden i naturen och samhället triggar igång tiden att fortsätta, ett varv till.

Startgnistan i universum och den process där alla företeelser i kosmos ska dras ut i sina beståndsdelar, ur det stora väldiga ingentinget är ingen lågmäld eller behaglig process. “Det gör ont när knoppar brister”, säger vi i vårt språk.

I natt fick jag själv uppleva skapelsen. Efter ännu en lång dag av många intryck skummade kaosvattnet i mitt huvud. Planerna inför morgondagen snurrade tillsammans med fragment av fantasifulla drömmar. Mina tankar sorterades och rensades som kläder i en tvättmaskin.

Plötsligt avbryts min dvala av det mest obehagliga och skarpa ljud man kan tänka sig och tillståndet av kaos bryts under loppet av en nanosekund. Hjärtat dunkar och adrenalinet forsar genom mitt blodomlopp. Det var Amon, i formen av en gås, som bröt den oändliga tystnaden genom sitt öronbedövande kackel. Min kropp väcktes till liv och en ny värld skapades i det ännu becksvarta hotellrummet. Jag famlade i blindo tills jag lyckades slå av luren från den gamla knapptelefonen på Cairo Pyramids hotel: ”Good morning, wake-up call!”. Flämtande av det bryska uppvaknandet hittade jag till slut också lampknappen, och ljuset blev till. En ny dag hade börjat.

Ja, vi startade tidigt med buss mot flygplatsen. Mycket tidigt. Vi lämnade nu pyramidernas Kairo för att ta oss till Luxor och Övre Egypten. Flyget var i tid och en timma senare landade vi. Luften som mötte oss var, till skillnad från i Kairo, klar och ren. Men det var fortfarande morgonkyligt när vi klev ned för flygplanstrapporna.

Nu var det raka vägen till Karnak och några timmar i de imponerande tempelruinerna. Den första figur som mötte oss var förstås den höge Amon själv. Sfinxar i hundratal visade vägen. Vi förvillade oss i stora hypostylhallen, böjde nacken till maxläge inför obeliskerna och beundrade vyn vid tempelsjön. Några av oss föll för frestelsen att cirkulera kring Amenhotep III:s jätteskarabé. Hur var det nu… tre varv för lycka, sju varv för graviditet och 15 varv för forskningspengar?

Det södra tempelområdet har nyligen öppnats för besökare, så vi tog tillfället i akt att vandra genom pylonerna som vetter mot den gamla processionsvägen till Luxor. Khonsus tempel visade på utsökta scener, och några av oss fick tillfället att gå allra längst in, där makalösa färger levandegjorde relieferna. Nu börjar det bli varmt!

Mitt emot Old Winder Palace låg vårt kryssningsfartyg, Steigenberger Legacy, och vi såg hungriga framemot en rejäl lunch. Båten var allt vi hade hoppats på och mer därtill. Efter en underbar buffé och någon timmes vila i mycket bekväma hytter gav vi oss ut på stan. Det var fortfarande ljust när vi gick in i Luxortemplet men under vår vandring mellan statyer och pelare upplevde vi hur mörkret omkring oss sänktes och en smakfull belysning sakta förvandlade templet till skuggor och glödande guld. Det blir bara bättre och bättre…

På vägen tillbaka till båten tog jag med mina gäster till min favoritbokhandel, Aboudi Bookshop. Ingenstans i världen finns väl ett bättre utbud av nya och gamla egyptologiböcker? Inte i den här delen av världen i alla fall 😊. Snabbt tillbaka till båten för en överdådig middagsbuffé och sedan bums i säng. Vi börjar tidigt i morgon!

 

Dag 4 ⋅ 26 februari 2019

  • Konungarnas Dal
  • Hatshepsuts tempel i Deir el Bahri
  • Memnonstoderna
  • Avgång söderut med flodbåten

Faraonernas Egypten: dag 4

Klockan var sex och vi satt på en motorbåt som tog oss till västra stranden av Nilen. Det var fortfarande dunkelt och kyligt. Vår eminenta guide, Ali, insisterade att vi skulle börja tidigt, och att första punkten på programmet skulle vara Konungarnas Dal. Så klokt av honom, förstod vi snart.

Dalen var nästan tom när vi kom och vi kunde i lugn och ägna en halvtimma åt en introduktion av platsens funktion och historia. Gruppen satte sig på en låg (nutida!) mur, jag satte mig direkt på sanden i den sluttande dalbottnen strax ovanför. ”Platsen som ingen såg och ingen hörde”, enligt de gamla egyptierna. Det var här faraonerna skulle få sin sista vila, i all evighet. De hemliga gravarna är huggna direkt i klippan, ingen skulle någonsin kunna hitta dem igen, eller hur blev det med den saken egentligen? Det brukar kallas den största arkeologisk arkeologiska upptäckten genom tiderna, fyndet av Tutankhamons näst intill orörda grav. En saga för bra att vara sann! Och det var HÄR, det hände…

Vi delade på oss lite, och valde själva vilka av de öppna gravarna man ville gå ner i (biljetten ger inträde till tre gravar). De flesta startade med Tawseret och Sethnakhts kombinerade grav och många i gruppen såg också Ramses III. De som ville kunde köpa till en extrabiljett för att också gå ner i KV62, pojkkungen Tutankhamons tillsynes obetydliga, men märkliga, grav.

Nu börjar det bli hett i dalen och riktigt trångt, tur att vi snart är klara. Horder av busslaster med turister från världens alla hörn har anlänt. Tack Ali, för att du övertalade oss att komma iväg tidigt! Vi vände tillbaka mot parkeringen och trängseln av alla stora turistgrupper som just hade anlänt. I bazaaren betalade vi för hattarna några av oss hade plockat upp tidigare samma morgon. Något på huvudet är nämligen ett måste, annars blir man snabbt bränd eller överhettad, även fastän vintern i Egypten kan tyckas mild.

Bussen tar oss tillbaka mot Nildalen och jag ber chauffören köra extra långsamt för att hinna peka ut platser som vi inte hinner besöka på just den här resan. Howard Carters utgrävningshus låg nyrenoverat och pittoreskt bland några träd uppe vid en kulle vid ökenranden. Ett snabbt stopp för foto!

Alla monument är inte lika välbevarade. Det fick vi erfara när jag pekade ut resterna av Amenhotep I:s dödstempel. Den där grushögen? Ja!

Nästa stopp var Hatshepsuts tempel i Deir el Bahri. Ni vet, kvinnan som var både drottning och farao? Vi stannade en stund Landskapet är mäktigt och arkitekturen med terrasser och pelargångar synnerligen speciell. Här såg vi fantasieggande bilder av Hatshepsuts egen tillblivelse samt livliga scener från expeditionen till det mytomspunna landet Punt. Förstås träffade vi även Anubis och Hathor som har sina egna kapell, vid sidan av huvudtemplets terasser.

Bussen för oss vidare mot Nilen. Vi får ju inte missa avgång! Båten ska ta oss söderut, mot Aswan och kastar loss vid lunchtid. Tempel och ruiner swishar förbi utanför bussfönstret. Men innan vi är helt klara med Luxors västra sida stannar vi vid Memnonstoderna. Där hade vi hade ett utmärkt tillfälle att prata om vad det är vi ser omkring oss, och kanske än viktigare: vad vi inte ser! Här låg en gång ett gigantiskt tempel, och tills för bara några år sedan var Memnonstoderna det enda som syntes ovan jord. Nu jobbar tyska arkeologer med att gräva fram tempelruinerna. Varje år drar man fram mängder med statyer ur marken. Det är som om det aldrig tar slut. Hur ska vi kunna begripa hur man en gång transporterade allt byggmaterial som behövdes till sådana jättelika byggprojekt?

De statyer vi stod vid var båda monoliter, alltså huggna ur ett enda block, sisådär 750 ton vardera. Hur hade de kommit hit, från andra änden av landet? Det blir klart när vi står där, att man måste angripa frågan ur ett större perspektiv. Det naturliga landskapet förändras och på den tiden kanske det inte alls såg ut som det gör nu. Var fanns egentligen Nilen under faraonisk tid? Det är bland annat det som pågående forskning försöker ta reda på.

Jodå, vi hann i god tid till båten. Efter en stärkande lunch spenderade vi några avslappnande timmar uppe på däck. De pittoreska scenerna längs Nilens stränder passerade framför våra ögon. Det var helt ljuvligt att däcka i en solstol med en tidning att läsa, eller till och med slumra en stund. Vinden var mild och behaglig och vi kände oss alla väl förtjänta av en lugn eftermiddag. Det var varmt men knappast tillräckligt varmt för att vilja hoppa i den lilla poolen. Det är ju trots allt bara vinter fortfarande!

Efter skymningen var det dags att byta om till det lilla coctailpartyt i salongen med efterföljande middag. Vilken buffé! Maträtt efter maträtt radades framför våra ögon. Hur ska man kunna välja? Kvällen bjöd också på underhållning i baren, men jag tror att alla gäster i min grupp var för överväldigade och trötta för att gå på några festligheter.

Dag 5 ⋅ 27 februari 2019

  • Templet i Edfu
  • Gebel Silsila ses från däck
  • Föredrag i salongen
  • Templet i Kom Ombo

Faraonernas Egypten: dag 5

Det stilla brummandet från motorerna var sövande och nog sov man gott på båten efter alla intryck och god mat. Jag vaknade bara en gång, någon gång efter midnatt, när båten lade till i Edfu. Min hytt låg i fören och jag hörde män som hojtade och kedjor som rasslade. Nu var vi framme vid kryssningens första stopp.

Jag somnade om och efter en tidig frukost gav vi oss av mot Edfu-templet. Fartyget delade ut boardingkort till var och en när vi klev av, dessa måste vi lämna tillbaka när vi kliver på igen så att besättningen är säkra på att alla resenärer har kommit tillbaka innan fartyget avgår till nästa stopp. Båten låg mitt för staden och det var bara några kilometer till templet. Vi blev tilldelade häst och vagn, två och två satt vi bakom kusken i de färgglatt prydda vagnarna. Staden hade redan vaknat till liv och det var ett virrvarr av människor, bilar och mopeder som trängdes med andra ekipage till och från båtarna.

Templet i Edfu är från ptolemeisk tid, alltså från en senare tidsperiod av Egyptens gamla historia. Det är kanske det mest välbevarade i hela Egypten. Färger och reliefer är visserligen slitna, men väggar och tak är nästan intakta. Här kan man få känslan av hur det kan ha varit inne i templet, när templet var i bruk och de olika ceremonierna utspelade sig. Golvnivån stiger ju längre in i templet man kommer, och det blir mörkare och mörkare. Till sist står man i sanktuariet där självaste gudastatyn en gång fanns. Nu är gränsen mellan den totala oordningen och det skapade kosmos nära, spänningen mellan alltet och ingentinget. Här kan magi ske!

I Edfu templet bodde guden Horus av Behdet, en av alla de former av falkguden som cirkulerade i det gamla Egypten. En gång om året kom gudinnan Hathor från Dendera hit för att hälsa på Horus, sin make. Då firade man Det heliga mötets festival. Två veckor tog det, det rituella bröllopet. Sen fick det räcka, och Hathor reste hem igen. Vi ses igen nästa år! kanske hon sa…

I kontrast till den romantiska historien om falkguden och kogudinnans tete-a-tete, finner vi scener från bråken mellan Horus och den stökige farbrodern Seth. Gång på gång visar sig Horus överlägsen och sätter spjutet i sin farbror som vore han en besegrad flodhäst. Oj, vilka berättelser vi kan finna i den fornegyptiska mytologin; kärlek, hat, fred och död.

Nu fortsätter fartyget söderut. Flera av mina gäster har ett tekniskt intresse och vi har fått tillåtelse att besöka kommandobryggan. Med viss andäktighet passerar vi in genom en bakdörr i salongen rakt in i styrhytten och finner en bastant, senior herre som sitter på en stor och hög stol, en tron nästan! Han bär en ljusgrå galabiyya och på huvudet en virad bomullsduk i vitt. Det här är den traditionella klädseln för män i Övre Egypten. Tätt intill sig har en rejäl ratt i trä. Han talar ingen engelska men vår guide berättar att det tar ungefär 25 år av lärlingskap för att bli kapten på en sådan här båt. Det finns ingen motsvarighet till sjökort. Båten är visserligen utrustad med ekolod men det är använder bara i eventuell nödsituation, kaptenen känner Nilen utan och innan och vet precis hur han ska styra fram och tillbaka mellan bankarna. Wow!

Det är snart dags för lunch men vi har noga instruerat vår guide att vi vill veta när fartyget passerar Gebel Silsila. Hmm… någon gång kring lunch?. Nej, vi behöver veta mer exakt än så! Vi får inte missa chansen att se kapellen nere vid Nilen, och båten där Maria Nilsson bor när hon arbetar. Tänk om vi åker förbi precis när vi sitter och äter? Det vore ju förargligt!

För säkerhets skull instruerar jag även hovmästaren om våra önskemål: Min grupp är svenskar, och det är en svenska som leder expeditionen som arbetar i Gebel Silsila.

– She is famous, lägger jag till.

Ohhh, I see, säger hovmästaren och förstår allvaret när jag säger att om vi missar platsen på grund av att ingen förvarnar oss så får kaptenen vara så god och vända.

Plötsligt ringer vår guide Ali och säger att vi ska infinna oss på däck om fem minuter. Hela den svenska gruppen släpper sina bestick och tågar ut ur matsalen med bestämda steg. Den förvånade servitören ger mig en nervös blick och pekar på våra glas med obetald dryck.

–We will be back! säger jag med eftertryck, We need to see Silsila.

Det blev en snabb introduktion uppe på soldäck. Undrar om någon hörde vad jag sa? Det blåste rejält och rätt vad det var kunde vi se stenbrotten på bägge sidor.

–Är det DÄR båten? hörde jag någon i gruppen säga.

Nu var vi där. Jo, nog låg det en dahabiyya där. Om det var deras eller inte vet jag inte, de har ju faktiskt avslutat säsongen och åkt hem till Sverige vid det här laget. Men Speos Horemheb såg vi, och raden av de små skengravar man faktiskt bara kan se ordentligt från floden.

Efter tio minuter av fotograferande traskade det svenska lunchsällskapet tillbaka ner i restaurangen och återupptog måltiden som om ingenting hade hänt. Vad de andra resenärerna tänkte vet jag inte.

 

En ledig eftermiddag på båten? Nej, vi hade inte nog av Egyptologi utan ställde till med föreläsningar i salongen. Först ut var jag själv, som berättade om svenskt intresse för egyptisk arkeologi under 1700- och 1800-talen. Därefter fick vi höra arkeologiprofessor emeritus Stig Welinders intressanta reflektioner om vilken roll Egypten har spelat när det gäller datering och jämförande arkeologi. Från Amarna till Håga, skulle ha varit en passande titel.

Men oj, nu är klockan redan fyra och det är dags för Afternoon Tea uppe på däck och kort därefter lade vi till vid det pittoreska templet i Kom Ombo. Templet glödde i den sena eftermiddagssolens sken. Det var trångt i templets inre, det är mycket turister i Egypten nu! Men vid nilometern bredvid templet kunde vi stå och prata i lugn och ro, och det nya krokodilmuseet var imponerande! Centralt i museet var en jättemonter där man placerat en hel flock av mumifierade krokodiler på en bädd av sand. Det var som om de alla var på väg rakt mot en, precis när man kom in genom entren från dagsljuset och ögonen sakta vande sig vid den dunkla lokalen. Häftigt! Undrar om någon i gruppen lyckades ta bra bilder därinne?

Fartyget tuffade vidare mot Aswan medan vi njöt av middagen och en drink. Eller så passade man på att gå till massören. Ja, fartyget hade en egen massagesalong och flera av gästerna i min grupp brukade denna service flitigt 🙂

Till sist lade båten till i Egyptens sydligaste stad och vi somnade gott i våra hytter. I morgon är det heldagsprogram igen!

.

Dag 6 ⋅ 28 februari 2019

  • Stenbrottet och den ofärdiga obelisken
  • Höga dammen
  • Isis-templet på Agilkia (Philae)
  • Segling på Nilen med Kitchener’s Island

Faraonernas Egypten: dag 6

Nu var vi framme i det sköna Aswan. Morgonljuset lät oss upptäcka ett helt nytt landskap. Öknens gyllene sand och den nubiska sandstenen tränger ända ner mot den klarblå Nilen. Här bryter graniten i dagen och bildar öar och kobbar i den forsande floden. Båten har lagt till just där den första Nilkatarakten börjar.

Dagens program är fullspäckat. Vi har bara en enda dag på oss att utforska Aswan så det är lika bra att starta tidigt, som vanligt!

I granitbrottet vandrar vi kring den ofärdiga obelisken. Den ligger kvar där, ännu ej helt frilagd. Troligen sprack den under tiden man arbetade med den. Det måste ha varit hemskt förargligt! 42 meter lång skulle den ha blivit, och den största obelisk som någonsin rests i Egypten.

Nästa stopp är det första monument i programmet som inte är faraoniskt (om man inte avser storleken förstås!). Den Höga dammen byggdes under 1960-talet och var ett “monsterbygge”, som vi skulle sagt med dagens språkbruk. Fördämningen är fyra kilometer lång och 111 meter hög. Bakom den tornar Nassersjön upp sig, 60 meter ovanför den tidigare Nilens vattennivå. Höga dammen var ett ingenjörstekniskt mästerverk och kom radikalt att förändra förutsättningarna i den egyptiska Nildalen och Nubien. De årliga översvämningarna som styrt jordbruket i landet under 5000 år upphörde och människor och monument som fanns uppströms om dammen måste flyttas undan det stigande vattnet.

Vi fick ett kort foto-stopp mitt på dammen och möjlighet att kika ut över det som finns kvar av katarakten i Aswan i norr. Åt det andra hållet såg vi det som länge var världens största konstgjorda sjö. 60 mil uppströms fortsätter den, fram till Nilens andra katarakt.

Därefter stannade vi vid det egyptisk-sovjetiska minnesmärket, en gigantisk lotusblomma som hyllar det internationella samarbetet som gjorde dammkonstruktionen möjlig.

Efter besöken på fördämningen var vi tillbaka på Aswans östra sida och vår färd mot ön Agilkia. Här står Isis-templet och några andra grekisk-romerska monument som flyttades under den internationella Nubienkampanjen. Av många har det kallats ”Nilens juvel”. Templet är skönt och ståtligt, men ändå lite nätt på något vis, Isis helgedom. Som om ett faraoniskt tempel i all sin majestät kan vara just det: nätt. Såå vacker arkitektur, och inte blir det sämre av läget; mitt bland öarna mellan den gamla och den nya dammen. Det här var en gång den uråldriga faraoniska religionens sista fäste. Kulten i templet hölls igång ända in på 500-talet e Kr. tills det slutligen stängdes genom order från den bysantinske härskaren. Strax därefter etablerades en koptisk kyrka i dess inre.

På vägen tillbaka mot fastlandet ber vi motorbåtens förare att göra en omväg för att se resterna av ön Philae, där templen en gång stod. Här och var sticker stålpelare upp ur vattnet och omgärdar en liten holme som med nöd och näppe kan skönjas ovan vattenytan. Det är resterna av den tillfälliga damm som byggdes runt ön när man monterade ner templen inför flytten. Vattnet hade redan begravt delar av byggnaderna och måste hållas tillbaka under tiden det tog att flytta monumenten. Det här var det sista delen av UNESCOs räddningskampanj i Nubien, och stod klart 1980.

Efter lunch på vårt fartyg begav vi oss åter ut på Nilen, men denna gång i en liten segelbåt. Den ljumma vinden fläktade skönt och från båten hade vi fin utsikt över Vindens nekropol med gravar huvudsakligen från det Gamla riket. Efter en stund meddelade vår guide att det var dags för lite nubisk underhållning (!). Som på ett givet kommando släppte kaptenen och hans medhjälpare sina arbetsuppgifter och hämtade fram en trumma från förvaringen under våra säten. Med högljudd sång och rytmiska rörelser bjöd de upp till dans på det lilla utrymmet som fanns i mitten av vår båt. Sällskapets damer ställde förtjust upp under taket av segelduk som gruppens längsta deltagare knappt kunde stå upprätt under. Det blev en lång stund av skratt och handklapp innan man liksom “vaknade till” ur musikens och dansens rus och jag började titta mig runtomkring. Som ur taget ur en Disney-klassiker tänkte jag: Vem är det som kör egentligen??? Båten gick nu runt, runt i cirklar på Nilen… Ingen fara, det var lugnt på den här delen av floden, ingen båt i närheten och strömmen hade tagit oss på säkert avstånd från öarna som fanns en bit längre bort.

Men nu var det snart dags att kliva av. Kaptenen släpper av oss på Kitcheners ö och den gamla botaniska trädgården. Växter och träd från jordens alla hörn var samlade på den långsmala ön, mitt i Nilen. Här fanns det många tillfällen att fota, eller bara slappa i trädgårdens kafeteria. På vägen tillbaka tog vi en omväg runt Elephantine och från båten såg vi rester av Khnums tempel och andra monument. Runtomkring oss kunde vi skönja kungakartuscher på de runda granitklippor som kantade öarna. Som släta axlar av gigantiska mått, stack de upp ur vattnet, eller var de elefantryggar till och med? Fantasin kan hjälpa oss med mängder av förklaringar i det sällsamma landskapet!

Det var fortfarande några timmar kvar till middagen och några av oss bad att få bli avsläppta i Aswans södra del, innan båten for tillbaka med resten av gruppen till vårt fartyg. Med raska steg fortsatte vi förbi kolonialpalatset Old Cataract Hotel och uppför backen till Nubiska museet. Med extra fotobiljett i handen ägnade vi en timma eller två att fotografera i utställningarna som berättade historien om Nubien från äldsta tid fram till 1900-talets Nubienkampanj. Glada men trötta i benen skyndade vi sedan tillbaka mot fartyget för att hinna i tid till middagen. Nog skulle vi väl kunna hitta en servicetaxi bara vi tog oss ner till kornischen vid Nilens strand? Jo, det gjorde vi men vi fick vänta länge. Buss efter buss passerade oss utan att stanna.

–Det är torsdagskväll [alltså kväll innan helg] hörde jag någon bakom mig säga på arabiska. Där stod några vänliga män i orangea arbetskläder. Också de väntade på en bil med lediga platser. När de fick veta vart vi skulle hojtade de och stoppade de en bil innan vi ens hade hunnit lägga märke till den. Sedan förstes vi in och fick våra platser först, innan bilen återigen var full.

Sista middagen på båten väntade och vi sade adjö till två av gruppens resenärer. Här skiljdes nämligen våra vägar. Resans ordinarie program närmade sig sitt slut och nästa dag skulle de återvända till Kairo och flyget hem till Norden. Vi andra skulle i stället fortsätta på nästa fas i vår resa och några extradagar i Nubien. Men åhhh.. vad vi har hunnit med mycket, som om vi hade varit tillsammans i en hel månad och inte bara en vecka!

.

Dag 7 ⋅ 1 mars 2019

  • Extra utflykt Kalabscha [tillägg]
  • Flyg till Abu Simbel
  • Templen i Abu Simbel
  • Ljud och ljus-spel vid templen [tillägg]

Faraonernas Egypten: dag 7 [tillägg Nubien]

Idag ska vi så långt söderut man kan komma på egyptiskt territorium. Nästan! Världsarvet Abu Simbel väntar på oss, inte långt från den sudanesiska gränsen. Men flyget som ska ta oss de 30 milen från Aswans flygplats går inte förrän på sena förmiddagen. Några av oss använder därför de tidiga morgontimmarna till att hinna med ännu några tempel och denna gång är det ön Kalabscha som vi ska ta oss till.

Det är fortfarande morgon när vi anländer till den lilla hamnen vid Höga dammens västra sida, inte långt från det pompösa minnesmärket vi besökte dagen innan. Vi kliver ner i en motorbåt och med oss på färden har vi två beväpnade män. Det visar sig att vi är Kalabschas första besökare för dagen, och männen som åkte med oss var vakterna som bar på nyckeln!

Kalabscha-templet var det största fristående templet som räddades under Nassersjöns vatten. I dag står det uppe på en ö tillsammans med Ramses lilla klipptempel Beit el Wali, den romerska paviljongen från Qertassi och delar av det ramessidiska Gerf Hussein.

Under vår resa genom Egypti land har vi besökt många tempel långt större än det här, men Kalabscha känns ändå mäktigt där det står, högt uppe på den klippiga ön. Ett högtidligt men något märkligt intryck gör den långa och graciösa metalltrappan som likt ett krökt spindelben med hög föring letar sig ut i vattnet, till en brygga vid vilken vår båt ligger till. På nära håll upptäcker vi att konstruktionen i själva verket ser ut att ha kollapsat och den yttersta leden av trappan faktiskt ligger under vattenytan… Men vad gör det? Nu ligger där i stället en träramp lutad över den blötlagda delen, så besökare kan gå hela vägen utan att få sina fötter blöta av dammvattnet. Egyptierna har lösning på allt!

Kalabschatemplet var tillägnad guden Mandulis, en nubisk motsvarighet till Horus och flyttades med hjälp av en tysk expedition från sitt ursprungliga läge en bit härifrån. Bit för bit monterades templet ned, och sattes sedan ihop på sin nya plats. Framgången med Kalabscha kan ha varit vad som inspirerade till att upprepa samma procedur med de långt större monumenten på Phile, sådär 15 år senare.

Morgonljuset sveper in Kalabscha i ett mjukt, rosa ljus och det är med viss högtidlighet vi stiger upp mot första pylonen. Ingen annan människa är här, på hela ön!

Efter att vi vandrat runt i sanktuariet och den öppna gården vinkar vakten till oss från en sidodörr. Han låser upp och tar oss med in i en liten mörk gång som mynnar i en uppåtgående trappa. Ljuset från himlen bländar i slutet av tunneln men det är näst omöjligt att se var man sätter fötterna på de av årtusenden slitna trappstegen. Ett steg i taget!

Uppe på taket fläktar det ordentligt men vi är tacksamma för utsikten. Åt det ena hållet ser vi Höga dammen och den bastanta lotusblomman. På den andra sidan av templet blickar vi ner på den eleganta lilla paviljongen från romersk tid, med sina utsökta pelare krönta av den sköna Hathor. Templet stod en gång vid sandstensbrotten i Qertassi, fyra mil söderut. Brevid står de betydligt mer klumpiga resterna av ett av Ramses II:s många minnesmärken, Gerf Hussein.

Nu närmar sig en ny grupp besökare ön, och vi går vidare.  Via en stig på baksidan av Kalabschatemplet kommer man till Beit el Wali, ett litet klipphugget tempel från Ramses II:s tid. Förresten, finns det något toalett här?

–Ja, utbrister vakten på bruten engelska, visst finns det!

Hans förtjusning över frågan och den stolta tonen i svaret förvånade något men allt fick sin förklaring när han tog oss till den lilla byggnaden en liten bit från stigen. Här har myndigheterna alldeles nyligen låtit installera helt nya toaletter. Kanske var vi de första som ”invigde” toan? Det luktade nymålat och texten på tvålen fanns fortfarande kvar!

I Beit el Wali fann vi vad vi förväntade oss. Ramses II i krigsscener, om och om igen. Fienden slås ned, barn springer och gömmer sig och kungen är överlägsen allt och alla. I det inre av templet finner i stället vi gudarna som brukar hålla till i de här trakterna. Anuket, Satet och Khnum, som överjordiska beskyddare av sin ställföreträdare på jorden, Ramses själv.

Vi lämnar ön med en känsla av ro och lugn. Efter en vecka full av intryck gav Kalabscha oss ett smakprov på en annan sida Egypten, ett Egypten där monumenten blir ett med den tidlösa naturen runtomkring. Tro mig, Egypten är fullt av sådana platser, dit de stora strömmarna av turister inte hittar och där enstaka fågelkvitter är det enda som stör tystnaden. Upplevelsen blir då också en helt annan.

På flygplatsen möter vi upp resten av gruppen och någon timma senare landar vi vid resans sydligaste hållpunkt. Det är en liten flygplats, bara ett (1) bagageband? Guiden vill att vi pekar ut våra väskor så fort de dyker upp på bandet. Är alla väskor här? Bra, då går vi! Säger guiden och pekar bestämt mot utgången i den lilla ankomsthallen. Men, väskorna då? –Lämna dem, de kommer efteråt! Vid det här laget har vi lärt oss att lita på Ali och tänker att, “det där löser sig!”.

En rymlig buss väntar oss utanför terminalen. Till båten vi ska bo på, MS Prince Abbas, är det inte långt. Plötsligt ser vi hur en liten mopedbil med flaket fyllt av väskor kör om vår buss i ilfart på den asfalterade vägen. Den egyptiska effektiviteten är både imponerande och lustig, tidvis! Efter en kvart är vi framme, bussen stannar på baksidan av Abu Simbel-monumenten. Nog reser sig håret på armarna, även om man har varit här förut. Vi är så nära nu! Den sista biten ner till båten går vi, det finns ingen riktig väg, bara grus och sand som sluttar mot vattnet. Och när vi passerat landgången står de mycket riktigt där på rad och väntar på oss, våra väskor. Som om de talade till oss och sa: Vilken tid ni tog på er!.

Incheckningen gick snabbt och väskorna bars till våra respektive hytter. Sedan var det raka vägen ner till restaurangen för en efterlängtad lunch. Men vi ville inte spilla någon tid och direkt efter maten gick vi raka vägen ur båten igen, och traskade uppför kullen till Abu Simbels lilla besöks-centrum. En stor hall mötte oss med modeller av Abu Simbel-templen samt film och fotografier från den spektakulära flytten 1964-1968. Projektet var i allra högsta grad internationellt och flera svenska företag var inblandade. Ämnet utgör forskningsprojekt för en av våra resenärer, arkeologen Ingrid Berg. Fyllda av spänning inför vad som väntade gav Ingrid en levande introduktion till ett av de mest märkvärdiga och imponerade räddningsuppdragen i arkeologins historia.

Promenaden runt kullen var inte lång, men högtidlig. Efter någon minut kunde vi skönja fasaden på det stora Abu Simbel-templet där det låg mitt framför sjön. Vi sätter oss på bästa utkiksplats och talar en liten stund. Men inte länge, nu vill vi gå in!

Under de följande två timmarna snurrade vi fram och tillbaka mellan det stora och det lilla templet, in och ut i alla sidorum som Ramses låtit hugga i berget. Det riktiga berget förstås, som nu låg någonstans nere i sjön. Det där sista var svårt att ta in. Att allt det här hade sågats ur delar och flyttats, satts ihop under en kupol och så var det som om ingenting hade hänt.

Men det spelade liksom ingen roll att vi vandrade i en kuliss, ett in och ut-vrängt fruktskal. Känslan var ändå densamma. Några av oss gjorde det till en sport att hitta fogarna mellan blocken som sågades ut med Sandvik-sågar för 50 år sedan. Några fann vi, men på de flesta ställen var de närmast magiskt borttrollade.

Två timmar spenderade vi på platsen, sen började det närma sig stängning och några i gruppen vandrade tillbaka till båten för en stunds vila. Några andra stannade i stället kvar för att ta chansen att se ljud och ljus-spelen som skulle visas vid mörkrets inbrott. 25 USD kostade det. Jag hade själv inte tänkt gå. Jag resonerade såsom så att sådant spektakel har jag sett på annat håll [liknande föreställningar ges också i Karnak, på Philae etc]. Men, en person i gruppen ställde in då hon kände sig trött och i stället för att krångla med att försöka återlösa hennes biljett tänkte jag att: jag kan ju gå i stället! Varför inte? Vår guide hade bedyrat att det här var den bästa ljud och ljus-showen av dem alla. Så, det slutade med att jag också satt där, mitt bland bänkraderna nere vid sjön och väntade på mörkret och att föreställningen skulle börja.

Så fel jag hade haft! Showen överträffade med råge mina förväntningar. Ljussättningen var i världsklass, musiken dramatisk och stämningen alldeles underbar! Ögonen växlade som vid en bordtennismatch mellan det stora och det lilla templet, vars fasader fungerade som bildspelets projektionsyta. Då och då böjde jag huvudet bakåt för att påminna mig om var jag satt egentligen. Ja mitt emellan Nassersjöns vatten och Abu Simbel-templen! Ovanför oss bredde en kupol av gnistrande klar stjärnhimmel ut sig mot en sammetssvart duk av ingenting. Det var de gamla faraonernas själar som blickade ner på oss där de satt, fästa vid himmelsgudinnans kropp. Wow, det här var verkligen resans Grande Finale!

Uppfyllda av den storslagna föreställningen vandrade vi genom mörkret tillbaka till vår båt. Nu var vi rejält hungriga och några av oss frusna av den svala kvällsvinden. Men inne på båten var det varmt och upplyst. Den eleganta matsalen var fylld av en överdådig buffé. Men vi reflekterade knappt över det. Vi var bortskämda vid det här laget, med stora måltider morgon, middag, kväll. För mig var det raka vägen till hytten och bums i säng efter maten. Det var tyst och mörkt som i graven och för första gången på resan sov jag riktigt djupt, och länge!

Dag  8 ⋅ 2 mars 2019

  • Vy över Abu Simbel i morgonljus
  • Kasr Ibrim från däck
  • Templen i Amada med Derr och Pennuts grav

Faraonernas Egypten: dag 8 [tillägg Nubien]

Missförstå mig inte, jag är verkligen ingen morgonmänniska! Men just denna morgon vaknade jag klockan fem och kände ingen lust att somna om. Det måste vara kroppen som har vant sig vid korta nätter så efter att ha sovit sju timmar var det som om jag inte behövde mera. Försiktigt rafsade jag ihop lite kläder och smög in i badrummet så tyst jag kunde, för att inte störa min hyttkamrat som fortfarande sov. Jag passar på att duscha och tvätta håret, så har jag det gjort!

En timma senare var jag uppe på däck och det började ljusna. Det var fortfarande kyligt men luften var klar. I programmet stod det att båten skulle börja gå klockan sju och jag hoppades att vi skulle få en fin utsikt över templen innan båten vände om och förde oss tillbaka med strömmen norrut, med slutdestination Aswan. Rätt som det var rasslade det till och båten lossade. Några yrvakna resenärer letade sig upp på soldäck, i samma syfte som jag själv. Abu Simbel i morgonljus! Fick vi bara några bra bilder när solen ligger rakt på tempelfasaderna från öster skulle vårt besök vara fulländat.

Fem minuter senare hade vi rundat berget och templen blir synliga från vår båt. De två bergen, som monument över den moderna människans ingenjörskonst innefattade vart och ett en faraonisk juvel som skimrade i den nyss uppstigna solen. Båten gjorde en lång lov och gav oss bästa möjliga vy. Någonstans på soldäck måste det ha funnits högtalare, för vi kunde alla tydligt höra pampig musik i bakgrunden. Om vi trodde att gårdagens ljus- och ljudshow var resans crescendo hade vi fel. Det var det HÄR som var den riktiga avslutningen.

–Hej då Abu Simbel, vi kanske ses en annan gång!

En efter annan damp vi ner vid frukostbordet, rosiga kinder vittnade om att vi var utvilade och tillfreds med de många äventyr vi varit med om. Idag hade vi inget att stressa till. Nästa programpunkt var inte förrän 11:30 då vi skulle passera ön Kasr Ibrim. Jag såg mycket fram emot det, då jag aldrig haft möjlighet att se platsen tidigare. Ruinerna på Kasr Ibrim är inte tillgängliga för besökare och kan bara ses när man passerar med en kryssningsbåt av den typen som vi nu var ombord på. Det var just på Kasr Ibrim som en person jag själv forskat mycket på satt och skrev ett brev, för två hundra år sedan! Sven Fredrik Lidman (1784-1845):

Här mittemellan de båda Nilens Cataracter har din vän satt målet för sin resa. Detta brev är säkert det första en Svensk skrivit från Nubien…

Från spetsen av den klippa, som innehåller inom sig ruiner av alla tider och alla folkslag: Egyptiska tempel – Romerska fästningsverk, kristna kyrkor, saracenska moskéer och slutligen Berbernas hyttor och sönderslagna lerkrukor, tar jag nu avsked av det av naturen så vanlottade Nubien. Du kan ej föreställa dig vilken ryslig utsikt. På ena sidan den ofantliga Libyska sandheden… På den andra – den högre, pittoreska Arabiska bergs-kedjan – svartbränd av de förtärande solstrålarne. Allt utan liv – utan tecken till liv – med undantag av det lilla gröna bandet på östra sidan om Nilen, som tycktes kvarlämnat av den styvmoderliga naturen för att ge vandraren ämne till sorgliga jämförelser mellan hennes allmakt och människans förmåga.

Lidman sammanfattar det så väl. Kasr Ibrim, som före dammbygget låg på toppen av ett litet berg, användes flitigt ända från faraonisk tid fram till det tidiga 1800-talet. Här finns ruiner av både tempel, fort, kyrka och moské. Båten saktar in och vi får ett ypperligt tillfälle att fotografera resterna av den Heliga Marias katedral som började byggas redan på 600-talet. “Otroligt så nära vår stora båt kan gå utan att gå på grund”, tänker jag. På gamla avbildningar kan vi se hur brant det sluttade ner mot floden…

Tänk att vi nu liksom svävar på en yta, sextio meter upp i vädret, ovanför den gamla Nildalen. Under oss, i djupet, fanns en gång Nedre Nubien, ett kulturområde som för alltid är borta. Begravt under miljarder av kubikmeter vatten… Ingenstans blir det så tydligt som här, när vattnet lyft oss upp till samma nivå som Ibrims högsta punkt. Det måste ha varit en rejäl klättring på den tiden. För oss är det marknivå.

Lycklig över att ha sett någonting ”nytt” sätter jag mig uppe på soldäck igen och relaxar fram till lunch. Småprat med övriga resenärer och ett gäng med tidningar i handen. Någon som vill läsa senaste numret av Ancient Egypt Magazine? Eller NILE?

Efter lunch var det dags för sight-seeing. Båten hade lagt till vid Amada, och en motorbåt tog oss i land. Första stopp var det lilla templet med samma namn som platsen, Amada. Detta tempel från det Nya riket låg ursprungligen bara någon kilometer härifrån. Anledningen är enkel: relieferna i templets inre är för sköra för att man skulle kunna demontera byggnaden och flytta den bit för bit. I stället drog man upp templet i ett stycke, 2.5 kilometer, på räls!

Templet i Derr var ett annat av Ramses II:s mindre tempel i Nubien, och precis som Beit el Wali vi såg häromdagen var det hugget ur berget. En av vakterna höll krokodilungar i templets öppna gård. Det var med blandade känslor vi inspekterade de små liven.

Sista stoppet i Amada var graven som tillhörde Pennut, en högt uppsatt tjänsteman under den 20 dynastin. Graven fanns ursprungligen i Aniba, inte långt från Amada. Det lilla kapellet är hårt åtgånget och relieferna är inte välbevarade. I mitten finns en nisch där grovt huggna figurer troligen skulle färdigställas till Pennut, hans fru och en kohövdad gudinna i mitten. Själva gravkammaren fanns en gång vid slutet av ett djupt schakt rakt under kapellet. Det lämnades kvar i berget i Aniba…

Bakom Pennuts grav väntade en försäljare med ett litet, litet bord med krimskrams och en knippe basilikablad som vi tuggade på. Båten låg i närheten och en ensam åsna höll till nere vid strandkanten. Några enstaka buskar och några gröna tovor var den enda växtlighet vi kunde se så långt ögat nådde.

Ännu en lugn kväll på båten väntade. Innan middagen bjöds vi på coctail i baren och några gäster roade sig med backgammon. Brakmiddagen åts på rutin och sedan tidigt i säng, igen!

Dag  9 ⋅ 3 mars 2019

  • Wadi es Sebua med templet från Dakka och Maharaqqa
  • Filmvisning
  • Föredrag i Observation Room

Faraonernas Egypten: dag 9 [tillägg Nubien]

Här i Nubien finns det egentligen bara två färger; blått och gult. Himlen och vattnet upptar hela skalan från duvblått till blågrönt. Öknens sand skiftar mellan grågul och gyllengul, eller rentav aprikos-rosa. Alla de tempel vi ser är byggda av den nubiska sandstenen som smälter in och blir ett med omgivningen. Grönt får ses som en accentfärg. Några enstaka buskar och grästuvor finns ibland vid strandkanten. Det är allt. Men desto grönare lyser de!

Sjön vi färdas på är några mil bred. Två andra kryssningsbåtar färdas samma väg som vi själva, ibland ser vi dem på håll. Några små fiskebåtar håller till på sjön, som prickar kan man ana bojarna till deras nät. Det är allt. Vi befinner oss egentligen mitt ute i ingenstans. Här finns inga städer eller byar längs stränderna. Inga åkrar eller hus. Bara gyllengul sand och klippor. I horisonten avtecknar sig ökenbergen som siluetter i olika nyanser av grått. Fartyget vi åker med har några år på nacken, men ack så charmigt! Med runda hyttfönster och matroser som svabbar de blanka trädäcken är båt-känslan fullkomlig.

Sedan i går kväll har fartyget legat förtöjt vid en holme utanför Wadi es Sebua. Vi äter frukost tidigt och solens första strålar kan skönjas vid horisonten när vi kliver ut i den svala morgonluften utanför. Ra har klarat underjordens utmaningar även denna natt och kosmos skänker oss en dag till här i det lugna och sällsamma Nubien. Vi kliver ner i motorbåten och har morgonsolen i ryggen när vi tar oss in till land. De andra grupperna på båten kanske tog sovmorgon. Vi är nämligen först på plats!

Jag tar täten och med raska steg rör vi oss mot Wadi es-Sebua templet. Det är inte ofta man får chans att fota monument utan andra besökare i bild så vi måste ta tillfället i akt. Vår guide i Kairo, Nabil, lärde mig begreppet ”active walking”. Det är ett fint sätt att säga skynda på!.

Lejonens dal, heter det, bokstavligen. Det är förstås raden av sfinxar som leder fram till Ramses II:s tempel som gett namnet. De yttre delarna av templet är fristående, de inre är huggna i berget. Men det här templet är ju också flyttat, precis som alla de andra vi besökt i Nubien. Några kanske har sett de gamla bilderna när sfinxarna så dramatiskt badade med halva kroppen dränkt i vattenmassorna?

Hoppsan, belysningen i templets inre verkar inte funka. Men det gör ju inget. Det blir nästan bättre när man får utforska sidokamrarna i mörker. Man kan alltid lysa upp väggmålningarna en i taget med det svaga skenet från mobiltelefonen. Det går också bra.

Här gör landskapet om möjligt ett ännu starkare intryck än tidigare. Ökensanden sveper sig som en gul filt, upp och ner över kullar; ömsom omsluter, ömsom lyfter de faraoniska monumenten. Uppe på en höjd ligger templet från Dakka. Den lilla byggnaden från ptolemeisk tid tillägnad guden Thoth av sykomoren uppvisar trevliga relifer. Återigen möter vi den lejonhövdade gudinnan.

–Det där är väl Sekhmet? säger någon i gruppen, och det är på vippen att jag svarar ”ja”, på ren impuls. Men nej, det står ju faktiskt Tefnut i hieroglyfskriften ovanför. Tefnut! Den första gudinnan i Atums skapelseberättelse. Kosmos fuktighet, här är hon!

Gruppen har börjat vandra vidare mot det tredje och sista monumentet. Jag är sist och vår guide Ali ser finurlig ut när jag ansluter på stigen som går ner mot det ofärdiga templet nära stranden.

–What are you going to say about this one? säger han till mig och pekar mot byggnaden vi är på väg till. Öhhh… var det här en kuggfråga?

That is is Roman and comes from Maharaqqa, svarar jag tvekande men uppriktigt.

–Good! säger Ali, because there is nothing to say about that temple!  

Vi skrattar i samförstånd. Kanske är det här inte mycket att se. I alla fall inte i jämförelse med allt det fantastiska vi besökt tidigare på den här resan. Templet är litet och ofärdigt, pelarna är grovt huggna och det finns inte mycket till dekoration.

Men det är fin utsikt härifrån! …säger jag till mina gäster som redan är proppmätta av magnifika intryck och faraonisk prakt. Trots allt låtsas de artigt vara intresserade och kastar några snabba blickar på de tomma väggarna. En bild genom porten ut över sjön är fint ändå.

Klockan elva på förmiddagen bjuds det på filmvisning ombord. Det handlar förstås om Nubienkampanjen och hur man lyckades flytta Abu Simbel och de andra tempel undan det stigande vattnet. Filmen är gammal och kvalitén är inte den bästa, men den är full av originalsekvenser som visar den fantastiska organisation och tekniska kreativitet som präglade kampanjen. Abu Simbel är förstås mäktigt, men själv är jag kanske mest imponerad av arbetet med Philae. Visste du att man fraktade uppslammat sand i fem kilometer(!) långa rör till platsen, för att kunna fylla den tillfälliga skyddsdammen? Wow!

Lunchen är tidig och därefter har vi reserverat ”Observation Room” för ett litet seminarium. En smakfullt inredd salong med stora stoppade fåtöljer, några bokhyllor och breda fönster runtom. Vägg i vägg ligger styrhytten. Här finns full konferens-utrusning redo, bara att plugga in datorn!

Först ur var Jan Lundqvist som talade om sitt favoritämne; Carl Michael Bellman och 1700-talets Stockholm. Det var en livlig redogörelse för ett århundrade av fransk kultur, superi, koketta picknickar, och sen förstås Gustav III:s statskupp. Och mordet på maskeradbalen inte att förglömma! Bakom skärmen skymtade Nassersjöns blå vatten… skulle jag någonsin kunnat gissa, att man en dag skulle få lära allt om Bellman, Fredman och Anckarström, på en lyxkryssare mitt ute i det öde Nubien?

Nästa talare var Elin Engström. Hon berättade om sin forskning kring rekonstruktionen av Eketorp, en fornborg på södra Öland. Här fanns många intressanta reflektioner kring hur man kan eller bör levandegöra ett fornminne, och de människor och processer som ligger bakom ett sådant projekt. Vi var ju själva mitt uppe i en fornminnespark, på sätt och vis. Visst finns det liknelser med Nubien?

Sist ut var jag själv, som avslutade min historiska redogörelse för svenska arkeologiska insatser i Egypten genom att berätta om vad som hände under 1900-talet och bilder från de svenska insatserna i Abu Simbel blev ett naturligt avslut. Nu är det afternoon tea uppe på soldäck och vår sista chans att njuta av utsikten, snart skymmer det.

En stund före middagen börjar min mobil brumma i fickan. Uppenbarligen har den fått kontakt med en mast, om än med svag anslutning. De senaste två dagarnas meddelanden tankades sakta ner, ett i taget. Det borde inte vara långt kvar nu.

När vi sätter oss till bords ser vi den upplysta sovjetiska lotusblomman genom fönstret bakom oss. Vi är framme vid dammen! En kvart senare lägger båten till i hamn. Vi börjar närma oss slutet på vår resa.

Dag  10 ⋅ 4 mars 2019

  • Flyg till Kairo
  • Lunch i Azhar-parken
  • Rifai-moskén och Sultan Hassans moské
  • Bazaarerna i Khan el Khalili
  • Vandring i medeltida kvarter

Faraonernas Egypten: dag 10

Vi har en lång dag framför oss. Bussen väntar på andra sidan landgången och vid bakhjulen står våra väskor på en utbredd segelduk. Peka ut din väska så lastas den ombord på bussen!

Det var längre väg än jag trodde, från hamnen till staden och vidare till flygplatsen. Det var till en början små och dåliga vägar. Ett vattenläckage hade skapat en bassäng under en viadukt och bussen fick kämpa för att ta sig igenom. Tur att det gick till slut. Det hade inte varit kul att behövt kliva ur och puffa på…

Vid lunchtid landar vi i Kairo och den vänlige unge mannen med de genomvackra ögonen möter upp. Kareem är alltid välklädd, med välstruken skjorta och matchande färger. Han säger att han är glad att se oss igen, men ursäktar sig att han är trött. Det är mycket jobb nu och han har inte sovit på 26 timmar. Han svarar min förvånade blick med att säga “jag bytte kläder på kontoret”. Bussen tar oss till Azhar parken och en trevlig måltid på uteserveringen. En av stadens bästa utkikspunkter finns en kort promenad bort från restaurangen. Men nu ska vi åka, är alla med?

Sultan Hassan -mosken och Rifai-mosken imponerar i storlek, och historisk betydelse. Vi passerar mausoleum efter helgade personer och medlemmar ur kungafamiljen. Plötsligt står vid Shahen av Irans grav! Det händer att man glömmer bort att Egypten har en fantastiskt rik och spännande historia bortom det faraoniska. Men i Kairo blir man snabbt påmind och känslan av “Tusen och en natt” är alltid intensivt närvarande.

Sista programpunkten för vår resa är de myllrande basarerna och medeltida gränderna kring Khan el Khalili. Här finns allt från krimskrams till juvelerare, mattförsäljare och orientaliskt metallarbete. Några uppstoppade djur med märkliga uttryck kontrasterar mot de i allra högsta grad levande katterna. På strövtåg efter något ätbart på gatan eller hopkrupna under bord med rökelse och piratkopierade handväskor… Överallt finns de, Kairos förvildade, men älskade katter. Personligen tycker jag mest om de pyttesmå butikerna som säljer grammofoner och andra gamla saker man inte trodde gick alls att köpa längre. Allt täckt av ett tjockt lager damm…

Mörkret börjar falla och vi passerar den medeltida stadsmuren genom Bab el Futuh, porten från 1000-talet. Kvällsbelysningen lyser försiktigt upp den befästa öppningens runda och bastanta murar. En gatuförsäljare säljer popcorn och egyptiska sötsaker till oss medan vi väntar. Bara middag och transfer till flygplatsen kvar. Pass på, nu kommer den! För sista gången på den här resan kliver vi på den guldlackerade bussen som tillhör Galaxia Tours. Luxurious Travel står det på den. Ingen av oss har något att invända mot den saken.

Hemma igen

Det är helt otroligt så mycket vi har hunnit med! Det känns som om vi varit ute och rest en hel månad tillsammans. Själv har jag varit i Egypten många gånger förut men varje gång upptäcker man något nytt, något man inte lagt märke till tidigare. Och trots att Egypten har varit mitt andra hem under en stor del av mitt liv så reser sig håret på armarna återigen när jag står inför de makalösa monumenten från en storlagen forntid. Man blir aldrig riktigt van.

Tack till alla trevliga, smarta och underbara resenärer för en fantastisk resa! Det har varit roligt, spännande och lärorikt att se Egypten tillsammans med en så härlig grupp. Och tänka sig, ingen(!) blev magsjuk!

Biljetter från besöksmålen.

Gästblogg 1: Jan Lundqvist

En av Herodotos resenärer och flitig fotograf delar med sig av bilder från tempel och gravar i Luxor. © Jan Lundqvist.

 

 

Gästblogg 2: Khosro Zabihi

En annan av Herodotos gäster på “Faraonernas Egypten” delar med sig av bilder från resan genom Nubien.

 

 

Carolin Johansson

Carolin Johansson

Herodotos specialciceron

Om Egypten ska jag tala länge, eftersom det är fyllt av så många förunderliga ting och underverk, märkligare än alla andra länder

(fritt efter Herodotos Historia, bok 2:35)

Carolin Johansson är egyptolog (Fil mag Uppsala universitet) och har ägnat större delen av sitt liv åt studiet av det forntida Egypten. Carolin har rest och periodvis bott i Egypten under många år, där hon också deltagit vid olika arkeologiska fältarbeten. Tidigare arbetade hon som intendent för den egyptiska samlingen vid Medelhavsmuseet i Stockholm och har medverkat ett flertal gånger som sakkunnig i TV och radio.

Carolin ser fram emot att ta er med till det sagolika landet vid Nilens stränder och dela med sig av sin kunskap om den förunderliga civilisation som en gång florerade under faraonernas tid, samtidigt som vi upplever det moderna Egyptens särpräglade charm och fascinerande egenheter.

Med Herodotos i Egypten

En resa med Herodotos till Egypten erbjuder ett unikt tillfälle att se och lära sig mycket mer än på vanliga turistresor. Vi besöker Egyptens klassiska resmål – Sfinxen och Pyramiderna i Giza, Egyptiska museet i Kairo, Karnak-templen och Konungarnas dal i Luxor samt det underbart sköna Aswan i landets södra ände.

För den som vill avsluta resan med några avkopplande dagar på en kryssningsbåt rekommenderar vi tillägget med Nubien och Abu Simbel (nedan).

Programmet är framtaget i nära samarbete med vår ciceron, Carolin Johansson som också följer med på resan. Carolin har rest och bott i Egypten, deltagit i flera arkeologiska fältarbeten och besitter en gedigen erfarenhet av landet. Hennes kunskaper låter oss uppleva faraonernas skatter på ett initierat sätt, låter statyer, reliefer och hieroglyfer tala och ger oss chansen till en oförglömlig reseupplevelse.

Den här resan passar bäst för den som inte tidigare rest i Egypten, men som vill hinna se så mycket några de viktigaste sevärdheterna. Resan är en förkortad version (7 nätter) av Faraonernas Egypten (14 nätter). På den resan hinner vi med lite fler sevärdheter och även valfria utflykter/fria dagar.

Varmt välkommen att följa med oss till Nildalen i höst! 

Vi bor på ett riktigt bra och bekväma hotell (~5*). Alla utfärder görs med rymlig och luftkonditionerad buss. Mellan Kairo och Luxor, och Aswan till Kairo reser vi med inrikesflyg, vilket tar drygt en timme. 

Varmt och skönt
Vid denna tid på året brukar det vara varmt, oftast med stark sol mitt på dagen. På tidiga morgnar och under kvällen kan det dock vara något svalt.

Är det säkert att resa till Egypten?
Efter några turbulenta år kring Den arabiska våren har läget i landet stabiliseras och antalet turister i Egypten stiger stadigt. Säkerheten för resenärer är mycket god och Egypten har nyligen rankats som det 16e säkraste landet i världen. Självklart observerar vi utvecklingen i landet och regionen och Herodotos resor följer alltid noga UDs rekommendationer.

Faraonernas Egypten–highlights: detaljbeskrivning 2019/2020
KAIRO ­– LUXOR – ASWAN

Vi startar vårt äventyr i Kairo med Sakkara, begravningsplatsen som hörde till den urgamla huvudstaden Memfis. Här besöker vi den allra första pyramiden, trappstegspyramiden som byggdes till farao Netjerikhet, eller Djoser som han också kallas. I Sakkara får vi gå in i ämbetsmannen Kagemnis grav, som visar på otaliga scener ur den fortida Nildalens vardagsliv och natur. Om vi har tur är Tetis pyramid öppen för oss och vi får gå ner i den. Där kan vi beskåda de inre kamrarnas stjärnbeströdda tak och väggar fyllda av pyramidtexter, världens äldsta samling religiösa texter. I Sakkara besöker vi även det nyöppnade Imhotep-museet och vi kommer att gå ner i de labyrintliknande gångarna i Serapeum (tjurmumiekatakomberna) om det är öppet.

Djosers trappstegspyramid i Sakkara. Foto: Charles J Sharp cc-by-sa 3.0.

En bit söderut, i Dahshur, väntar Sneferus pyramider och den som vill och vågar får följa med in i den Röda pyramidens inre och begrunda den sällsamma arkitektur med 12 meter höga krag-tak.

Sneferus brutna pyramid i Dahshur. © Carolin Johansson

Nästa dag besöker vi pyramiderna på Giza-platån (ca 2500 f Kr) varav den största, Khufus (Keops) pyramid (138m!), är det enda av antikens sju underverk som fortfarande finns kvar i vår tid. För den som vill brukar det vara möjligt att gå in i någon av pyramiderna [tillägg] och via långa gångar nå in till kungens gravkammare! Självklart hälsar vi också på Den store sfinxen och besöker Khafres daltempel. På Giza-platån besöker vi också solbåts-museet där en av Khufus båtar  hämtats upp ur sin grav och monterats i ett specialbyggt museum.

       Den store sfinxen i Giza. Foto: Carolin Johansson © Herodotos resor.                

På eftermiddagen samma dag beger vi oss till centrala Kairo och världens största samling av fornegyptiska föremål, Egyptiska museet. Det är rent omöjligt att hinna se allt, även om vi så stannade på museet en hel vecka. Här finns så otroligt mycket att beundra och mängder av konstföremål i världsklass. Museet fungerar som en bra introduktion till det forntida Egyptens historia och vi möter storslagna statyer av både kända och okända faraoner. Här finns också föremål från farao Khufus mor, kungagravarna i Tanis och Tutankhamons skatter (utställningen under flytt). Ramses den store och en rad andra mumifierade faraoner från det Nya riket (ca 1500-1000 fKr) kan du besöka i de kungliga mumierummen, om du vill [tillägg].

       Khefren, Egyptiska museet. © Herodotos resor.        Egyptiska museet i Kairo. © Herodotos resor.        

Nästa dag beger vi oss med inrikesflyg till Luxor (ca 1 timme) där vi ägnar resten av dagen åt att utforska det enorma tempelkomplexet i Karnak. Dessa tempel var dedikerade till viktiga gudar såsom Khonsu, Ptah och Amon och monument byggdes där under två tusen år. Ruinerna är magnifika och tempelväggarna är täckta av tusentals scener och hieroglyfinskrifter i relief. Hypostylhallen i huvudtemplet är svindlande stor med över ett hundra enorma takpelare, upp till 24 meter höga!

                       

Därefter är det dags att checka in på vårt kryssningsbåt. På kvällen sena eftermiddagen besöker vi Luxortemplet och sfinxavenyn i dramatisk kvällsbelysning och varför inte passa på att besöka en av Egyptens allra bästa bokhandlare?

      Luxor temple © Carolin Johansson        Luxortemplets fasad i kvällsbelysning. Foto: Carolin Johansson © Herodotos resor.        

Nästa dag beger vi oss till Luxors västra strand. Det första som möter oss är två kolossalstatyer av den store faraon Amenhotep III (1300-tal fKr), de så kallade Memnon-stoderna. Huggna ur ett enda block vardera avbildar de 18 meter höga statyerna den sittande faraon framför det som en gång var hans enorma dödstempel. Har vi tur kanske vi kan få en skymt av utgrävningarna som pågår av templet strax bakom.

                      Tutankhamons grav. cc0.

Efter stoppet vid Memnonstoderna lämnar vi Nildalen och åker vidare in bakom ökenbergen och upp i en ödsligt belägen uttorkad floddal, nämligen Konungarnas dal. Här begravdes de flesta kungarna under Egyptens Nya rike (ca 1500-1000 fKr). Deras gravar är huggna direkt i klippan, ofta med långa gångar och kammare djupt in i berget. En av dessa, Tutankhamons grav, överlevde mirakulöst plundring under antiken och låg gömd i över tre tusen år tills arkeologen Howard Carter fann den för snart hundra år sedan. Det brukar fortfarande kallas den största arkeologiska upptäckten genom tiderna. Under vårt besök i Konungarnas dal får vi gå ner i tre av kungagravarna och beundra de fantasifulla och spännande gravmålningar som täcker korridorer och kamrar. Tillsammans med de tusentals hieroglyferna berättar de om kungens väg genom underjorden och hjälper honom till det eviga livet på andra sidan. Om Tutankhamons grav är öppen vid tillfället, finns möjlighet att gå in även i denna [tillägg].

                          Statyhuvud av Hatshepsut i Deir el Bahri-templet. cc0.

På vägen tillbaka mot Nilen och vårt fartyg stannar vi vid Hatshepsuts klipptempel. Byggnaden med terrasser och långa kollonader är hugget i bergsklippan som dramatiskt reser sig som en fond bakom det arkitekturella mästerverket. Templet var tillägnat guden Amon-Ra men fungerade också som hennes eget kult-tempel. Hatshepsut var nämligen en av de få kvinnor som regerade på Egyptens tron. Vi möter henne i statyer där hon iklädd manliga kläder, lösskägg och andra manliga attribut intar rollen som fullfjädrad farao.

På eftermiddagen börjar vår flodbåt färden uppför Nilen och längs färden kan vi förundras över scenerna som utspelar sig längs Nilens stränder. Och dricka te uppe på soldäck! Om eftermiddagssolen värmer kan man ta ett dopp i den lilla poolen.

Nilens strand från båten. © Carolin Johansson

Nästa morgon beger vi oss till det stora templet i Edfu från ptolemeisk tid. Det är kanske Egyptens allra mest välbevarade stora tempel. Här är det inte svårt att leva sig in i hur det kan ha varit en gång, när templet var i bruk och ceremonierna till falkguden Horus utfördes av templets prästerskap. Här finner vi otaliga scener ur berättelsen om kampen mellan Horus och den elake farbrodern Seth och vi får också höra berättelsen om hur gudinnan Hathor, Horus gemål, varje år kom på besök och prästerskapet ställde till med en stor festival.

Båten kryssar vidare söderut och på eftermiddagen stannar vi vid det pittoreska dubbeltemplet i Kom Ombo. Templet ligger alldeles vid Nilen och uppvisar många imponerande reliefer. I Kom Ombo hörde krokodilguden Sobek hemma, och innan vi kliver på vår båt igen besöker vi krokodil-mumiemuseet.

                   Gebel Silsila © Carolin Johansson      Esna © Carolin Johansson

Tidigt följande morgon beger vi oss med buss till de stora stenbrotten i Gebel Silsila. Härifrån bröt man sandsten till många av de tempel som byggdes under faraonisk tid. Platsen undersöks för närvarande av arkeologer från Lunds universitet och har vi tur får vi träffa någon ut teamet, om de är på plats! Efter lunch beger vi oss på en segeltur på Nilen och stiger i land på Kitcheners ö och vandrar genom den botaniska trädgården. På kvällen färdas vi till Isis-templet som en gång låg på ön Philae. I dramatisk belysning (ljus och ljud-show) vandrar vi runt i gudinnan Isis tempel som var ett av de tempel som flyttades under den internationella Nubienkampanjen.

         Isis-templet på Philae (Agilkia).                  

 

                    

Nästa morgon är det dags att checka ut från vår kryssningsbåt och vi reser tillbaka med inrikesflyg (drygt 1 timme) till Kairo. Nu lider resan mot sitt slut och vi lämnar därmed den faraoniska eran. I Kairo möter oss i stället en myllrande storstad med medeltida anor. Vi besöker en av de vackraste moskéerna och äter lunch i Azhar-parken med milsvid utsikt över Afrikas största stad. Vi avslutar dagen med ett besök i de gamla kvarteren och bazaarerna i Khan el Khalili vilka ger oss både ett stämningsfullt avslut på resan och ett utmärkt tillfälle att handla med sig minnen och presenter hem. För dem som i stället valt tillägget med Abu Simbel, fortsätter resan i söderut in i Nubien.

                        

Här kan du hämta resans dagsprogram

 

"Kan du se någonting?" frågade Carnavon, medan Carter lyste med ett ljus i öppningen.
 "Ja, underbara ting!" 

Lord Carnavon och Howard Carter vid upptäckten av Tutankhamons grav

Kryssning med Abu Simbel som tillägg

Templen i Abu Simbel ligger vid Nassersjöns strand i det ödsliga Nubien, så långt söderut i Egypten som man kan komma. Här byggde Ramses den store ett gigantiskt klipptempel till sig själv och till solgudens ära. Bredvid det stora templet ligger ett utsökt dekorerat tempel dedikerat till hans käresta Nefertari och gudinnan Hathor. Dessa helgedomar är inte bara storslagna exempel på forntida arkitektur men även vittne över internationellt samarbete och ingenjörskonst i vår egen tid. Under 1960-talet flyttades templen i Abu Simbel undan Nassersjöns stigande vatten i samband med att man byggde Höga Dammen i Aswan. I arbetet deltog svensk expertis och flera svenska företag arbetade på plats.

                    

På vår highlights resa finns möjlighet att lägga till extradagar för att se det säregna landskapet i Nubien, världsarvet Abu Simbel och flera av de andra templen som flyttades under Nubienkampanjen. Vi bor mycket bekvämt på en lyxkryssare (3 nätter) och reser på den del av Nilen vi kallar Nassersjön. Helpension ingår och resan leds av Herodotos ciceron eller engelsktalande guide, beroende på antal deltagare. Vi rekommenderar denna förlängning som en mycket avkopplande avslutning på resan!

Prince Abbas © Mövenpick

 


Anslutningar

Våra resenärer är spridda över Norden och de flesta av våra resor utgår från Stockholm eller Köpenhamn. Därför erbjuder vi, genom vårt samarbete med resebyrån CE Travel , bra priser på anslutningsflyg från övriga Norden. Hör med oss om detaljer!

* Observera att datum och prisuppgifter är preliminära. Alla priser i SEK. Med reservation för eventuella ändringar av skatter, flyg- och hotellpriser samt valutakurser. Vi reserverar oss för pris- och programändringar utanför vår kontroll och hänvisar till gällande reselag. För resans genomförande erfordras 16 deltagare.

Avbokningsregler
Vi tillämpar SRF:s villkor för paketresor. I många fall följer av de villkor som gäller för i paketresan ingående tjänster, t.ex. flyg- och evenemangsbiljetter, hotellogi m.m., att dessa inte går att avbeställa. I sådana fall ska resenären, förutsatt att arrangören innan avtalet ingås informerat honom/ henne om villkoren, betala hela kostnaden för den eller de berörda tjänsterna. Detaljerad information finns på vår hemsida: www.herodotos.se, se under Villkor och regler. Vid sjukdom täcks kostnaden i regel av resenärens hemförsäkring (läkarintyg krävs). Hör med ditt försäkringsbolag om detaljer.

Copyright © 2010-2018 Herodotos resor All Rights Reserved Contact:info@herodotos.se

Herodotos resor  är medlem i Svenska resebyråföreningen (SRF) och har ställt erforderliga resegarantier till Kammarkollegiet.

Share This